Pelle Kyller(t)

Blev 64 år.

Noteringar

Ur Arbetarbladet 2012-07-29

www.arbetarbladet.se/allmant/pelle-fran-brynas-agde-32-000-kokospalmer

Pelle från Brynäs ägde 32 000 kokospalmer

För ett par veckor sedan berättade jag om Gävleflickan Jessie Simpson som på 1920-talet blev drottning på en ö i Söderhavet. Och som jag med lite barnslig fantasi utnämnt till Pippi Långstrumps mamma.
Nästan granne med henne, på en annan liten ö utanför Nya Guinea, bodde plantageägaren och äventyraren Pelle Kyller, även han från Gävle.
Kyller hade skapat sig en förmögenhet på att exportera kokosnötter, men under andra världskriget förstördes hans hem och odlingar av japanerna.
Vintern 1946 intervjuades han av upptäcktsresanden och journalisten Rolf Blomberg som tyckte att Kyllers tjugo år bland pärlfiskare och guldgrävare, missionärer och skurkar var ”lika fascinerande som att läsa den mest spännande äventyrsroman”.
Det tyckte tydligen Kyller själv också för han funderade på att skriva en bok om sina upplevelser.
– Men det kan jag bara göra om jag återfinner de dagböcker jag fört under alla dessa år, berättade han, för minnet börjar svika. Jag gömde böckerna i en klipphåla i närheten av plantagen, men det kan hända att termiterna redan ätit upp dem, det är också möjligt att infödingarna funnit dem och använt bladen som cigarrettpapper.
Vid den här tiden var Kyller 64 år, märkt av flera års umbäranden i djungeln och bosatt i Sydney, Australien. Men han var vid gott mod och hoppades kunna återvända till sina skövlade ägor i New Britain redan inom en månad. Priset på kopra hade gått upp efter kriget så det kunde nog vara mödan värt att återställa kokosodlingarna.
Per Larsson – han hette inte Kyller från början – föddes 1881 på Brynäs där pappa Josef var skräddarmästare. Sjutton år gammal lämnade han far, mor och sina tio syskon och reste till Hamburg där han fick arbete som affärsbiträde. Där blev han kvar i ett par år och lärde sig att tala och skriva tyska flytande innan han for till England, tog hyra på en båt och försvann till Sydamerika.
Men han var snart tillbaka i Gävle där han, drygt tjugo år gammal, etablerade sig som grosshandlare i tobaksbranschen. 1912 flyttade han till Stockholm och startade en choklad- och karamellfabrik tillsammans sin bror John. Bröderna döpte firman till Kyller, som snart också blev Pelles efternamn.
Det sägs att företaget gick bra, men efter tio år som karamellfabrikör började Pelle längta ut i världen igen. Han blev god vän med Kalle Pettersson från Sollentuna som genom egendomliga omständigheter blivit kung på en liten ö i Söderhavet. Majestätet var på tillfälligt besök i Sverige 1922 och innan han återvände till sitt tropiska rike passade han på att gifta sig med Jessie Simpson från Gävle.
Kung Pettersson tyckte att Kyller skulle följa med till de varmare breddgraderna och två år senare packade han sina kappsäckar och gav sig iväg.
I Kyllers bekantskapskrets fanns också direktören Anders Lindahl – som gått till historien som skapare av läskedrycken Pommac. Han hade flera kemisk-tekniska fabriker i Sverige, men ägde även en kokosodling på ön New Britain i Söderhavet, inte långt från det petterssonska kungadömet. Plantagen, som fått namnet Stockholm, sköttes av Lindahls son Ragnar och det var dit Kyller nu ställde kosan.
Han trivdes utmärkt i det ljuvliga klimatet och när Ragnar Lindahl återvände till Sveriges 1931 tog Kyller över hans 32 000 kokospalmer. Därefter köpte han ytterligare mark på några närbelägna öar, bland annat av kung Pettersson.
Kyller stannade kvar på New Britain, som är den största ön i Bismarckarkipelagen i Stilla havet. I dag ingår ögruppen i den självständiga nationen Papua Nya Guinea, men på den tiden tillhörde den Australien. Dessförinnan hade området varit en tysk koloni, och det var en tyskfödd kvinna som nu blev Kyllers hustru.
Handeln med kokosnötter och kopra gick utmärkt och Pelle Kyller – eller Peter Kyllert som han ibland kallades där nere – var snart en mycket välbärgad man. Men så mullrade andra världskriget i gång och den 23 januari 1942 ockuperade japanska styrkor staden Rabaul. Kyllers ägor låg alldeles i närheten men när han visade upp sitt svenska pass förklarade inkräktarna att ingenting skulle hända honom. I juli återkom ändå en japansk patrull som fått order att föra honom till ett interneringsläger, men den här gången slapp han undan på grund av sin höga ålder – han var 59 år. Plus det faktum att han var så sjuk att han knappt kunde stå på benen.
I stället utsattes Kyllers hustru för hårdhänta förhör av Kempei-tai, den japanska motsvarigheten till tyskarnas Gestapo. Anledningen var att makarna inte rapporterat att ett amerikanskt flygplan landat på vattnet utanför deras hem, antagligen för att landsätta spioner.
– Därefter fick vi dagligen besök av japanerna på plantagen, berättade Pelle Kyller några år senare. De var arroganta och otrevliga och de plockade med sig allt av värde och nästan allt i matväg.
– Det blev svårare och svårare för oss att existera och vi magrade förfärligt. Min fru förlorade på kort tid en tredjedel av sin vikt, och jag blev så svag att jag för det mesta måste hålla mig i sängen.
När de allierade styrkorna ett år senare gick till attack mot Rabaul hamnade makarna Kyllers hem mitt i skottlinjen. Tillsammans med några infödda tjänare tvingades de fly ut i djungeln där de under lång tid bodde i en primitiv hydda. De hade mycket ont om mat och levde i en ständig ängslan för att bli upptäckta eller komma i vägen för bomber.
Den 15 augusti 1944 fick de plötsligt besök av ett par australier. Nedskjutna flygare, var Pelle Kyllers första tanke.
– Kom in! Hur ska vi kunna hjälpa er? Vi måste omedelbart hitta ett gömställe åt er!
Han möttes av leenden.
– Vi har kommit för att befria er, sade den ena.
– Befria oss? Vi har ju stora japanska styrkor runt omkring oss! Hur ska ni kunna befria oss?
– Har ni några båtar?
Kyller svarade att man i största hemlighet höll på att bygga två kanoter inne i djungeln. De kunde vara klara om två dagar.
När farkosterna stod färdiga återkom australierna och i skydd av mörkret gav sig fem kanoter, lastade med vita och svarta människor, iväg längs den trädbevuxna kusten. Efter någon timme satte man kurs rakt mot stranden och där inne i den täta grönskan, osynligt både från havet och luften, låg ett litet läger med en hemlig radiosändare.
Kvällen därpå fortsatte de ut på öppna havet och efter att ha paddlat i kanske ett dygn nådde de ett nytt läger, utom räckhåll för japanerna. Den utmattade Kyller bars i land och fick för första gången på mycket länge äta sig mätt, vilket fick till följd att han var nära att dö av alla korvar och smörgåsar han med glupsk aptit utsatte sin svältande kropp för.
Efter att ha vilat upp sig en kort tid fick paret Kyller gå ombord på ett fartyg som förde dem till den amerikanska militärförläggningen Cape Closter. Därifrån fortsatte de med flyg till Sydney.
Vid mötet med Rolf Blomberg i början av 1946 fick Pelle Kyller frågan om han inte ville återvända till Sverige.
– Jo, svarade han. Nästa år, om allt går efter beräkningarna och det fortfarande är fred i världen.
Freden höll i sig men inte Kyllers hälsa, så bara några månader senare dog han på ett sjukhus i Australien utan att ha fått återse sina kokosplantager eller tvärgatorna på Brynäs.

Läs mer apjjf.org/-Hank-Nelson/2426/article.html

Personhistoria

Källor